slapptaget

Regnet fullkomligt öser ner utanför min fönstergavel! 
Regndropparna lika stora som tårarna fallandes nedför mina kinder. Då jag tänker tillbaka på minnerna vi delat. Vänskapen vi hade. Sakerna vi gjort. Men nu känns allt bara som ett kast från tom hand.

Om jag bara vrider huvudet en aning och kikar över axeln så skymtar jag en fönstergavel likt min. En skepnad, full med regn och mörker, en förlorad själ. Skadad till kanten, en rispa på glaset och allmänt utnött. 
En gång i tiden var den förnstergaveln alltid fylld med glädje, musik och solsken, oavsett väder. Speglade det fallande regnet med sånt självförtroende att det dunstade direkt. Inget kunde skada den fönstergaveln. Men sen förändrades allt, som en blixt från klar himmel, sa du upp vår vänskap. Nu ser din fönstergavel precis likadan ut som resten. Alla de forna beundransvärda dragen du hade, kan jag inte längre se. 
Och det gör ont i mig när jag inte längre kan se dig. Jag vill se dig igen! Jag har inte gett upp hoppet än. Ta bort den där fasaden som du har sätt upp. Tror du det är ett spel? det verkar nästan så. Man spelar inte med känslor och det hoppas jag att du vet. 
Jag har inte gett upp hoppet om dig än, och jag hoppas och tror att jag någon dag kommer få se det fina ansikte jag vet finns där bakom. Även om du gör det svårt för mig, så tror jag fortfarande på att det bor en ängel vid mig.

Ur min diktsamling "Det bor en ängel vid mig"

Över fridens torg,
i solens sken,
vi flyger med vinden.

Vid glädjens topp,
i själens djup,
vi flyger med världen mot kinden.

I rosornas födelse,
Vid liljedammen,
vi rusar mot varandra i livet.

I hjärtats andetag,
vid ödets port,
en vänskap, ett tvivel eller givet?