slapptaget

Där vägen ömmar, mörkrets sorg,

en lilja vandrar vilt på vägen,

ser sig om, än en gång

ingen där, ett kallt torg.

För två liljeträd möter varann,

i grönt o blått, glimmar ögonpar

tusentals färger jag finner,

en själ, så fin, så underbar.

Ett litet frö, gro vid höganå ogräs,

i gårdagens ångest, vigd i dagg,

från skyn föll regnet som översvämma,

skadad till kanten, stucken med nagg.

Slår ändå rot, i förnan lägger sig,

försöker med list, i tvistat ord,

gräva sig loss, dock ringa ålder,

blir kvar i sorgsen jord.

För två liljeblommor vilar tillsammans,

i klaraste vatten, i när till Siljan,

mjuka kinder, med guldbrunt hår,

finner jag dig, den vackraste liljan.

Du för mig till platser,

värmda av närhet,

klipper bort rötter,

släpper av laster.

En spricka i själen,

 föder ett hjärta större,

som en ängel, som ser,

två liljeblommor som ler.

Var dag har jag skänkt dig en tanke liten
en liten tanke, stor nog att känna saknad
Nu har hösten hunnit förmultna
och vintern försökt lägga sig
7 veckor av saknad
jag älskar dig