slapptaget

Varför skrattar vi sällan tillsammans längre?

Jag kommer ihåg alla roliga stunder vi haft, men nu är det mest dystra saker som fyller våra samtal.
Varför pratar du bara om tråkigheter med mig numera? Men skrattar med alla andra?
Kanske har vi kommit varandra så pass nära, att vi känner att vi inte alltid behöver roa den andra? Vänskap på en djupare nivå kanske? Eller så har vi tröttnat på att anstränga oss?
Det är klart vi ska försöka bena ut de svårare sakerna i livet, och jag ställer upp och är där och lyssnar, men vore det inte lättare om vi delade ett skratt tillsammas emellanåt? 
Jag är den som finns där när tårarna rinner ner för dina kinder. Jag är axeln du kan luta dig mot. Jag är den du kan berätta allt för. Och det vet du. Och jag vet att du skulle göra samma för mig.
Men kan jag inte då också få vara den som får dig att le?
Jag vill vara den som får dig att le.
Jag saknar att vara den som fick dig att le.