slapptaget

Varför kan inte jag skriva? Varför vill jag skriva?
Vet du hur det känns att leva idag?
Då allting har sagts, då allting har gjorts, då allting har skrivits, då det inte finns någonting kvar att säga.
Jag har redan för många ord, de är inte mina.

Jag kan inte skriva, jag har aldrig skrivit.
Vet du hur mycket jag hatar språket för jag äger det inte, det äger mig.
Det snärjer in mig i betydelser jag inte kan hjälpa.
Ingenting får rum i språket. Framförallt inte det stora ingenting som växer och växer inuti mig. Jag är så främmande för mina uttryck.
Jag hade en föreställning (alla dessa föreställningar) om att jag skulle framträda i språket, att jag skulle bli verklig i skrift.
Jag ville skapa ett motsatsförhållande till världen. Göra en distinktion, DET HÄR ÄR MITT, DET HÄR ÄR INTE ERT.
I själva den laddningen, i spänningsfältet mellan mig och världen skulle passionen och livet framträda.
Jag trodde jag skulle ta över makten över mitt liv, ta tillbaka min bild.
I själva verket blev det tvärtom, världen talade till mig, språket talade mig.
Orden är bebodda. Orden är laddade av andra. Nu skjuter de in i mig och förgiftar mina tankar.